321 Carl Säve, 11.7.1873

Til Hr. Professor Säve.
 
Det er nu meget længe, siden De hørte noget fra mig; og imidlertid har jeg faaet den ene Bog efter den anden tilsendt fra Dem, saaledes foruden Ynglinga-Saga ogsaa Deres Afhandlinger om De starka Verberna, De nordiske Gudanamnen, Hamleths Namn og Sigurds-Ristningarna, tilligemed nogle Skrifter om enkelte Dialekter, nemlig Vesterbottens af Unander, Ångermanlands af Sidenbladh, Södertörns af Upmark, og maaskee flere. Derimod har De ikke paa lang Tid faaet noget fra mig, og ikke heller har jeg havt noget godt at tilbyde, da mit eget Arbeide har gaaet saa seent og smaat, at jeg har maattet blues derved. Da jeg imidlertid nu efter flere Aars Forberedelse er bleven færdig med et større Arbeide, nemlig en omarbeidet "Norsk Ordbog", har det syntes mig, at De ialfald burde have denne Bog fra mig, og saaledes har jeg da for nogle Dager siden afsendt den med Pakkeposten, saa at jeg haaber, at De nu maa have faaet den. Egentlig burde Bogen være fremsendt paa en anden Maade, nemlig hefteviis efterhaanden som de enkelte Dele kom ud; men uheldigviis blev dette forsømt, og saaledes kommer da nu det hele paa een Gang, uagtet en Deel af Bogen allerede er noget gammel.
 
Endskjønt man nu ved saadanne langvarige Arbeider tilsidst bliver noget ligegyldig for Ros eller Last, er jeg dog alligevel endnu noget nysgjerrig efter at høre, hvad Bedømmelse denne Bog vil faae. Det forekommer mig stundom noget slemt, at man ikke faar see nogen ordentlig Anmeldelse af saadanne Bøger; men imidlertid finder jeg da Sagen forklarlig nok, idet jeg forestiller mig, at de Mænd, som forstaae sig bedst paa Tingen, ere saa optagne og overlæssede med Arbeide, at de ikke godt kunne indlade sig paa at skrive Anmeldelser. - Hvad jeg ellers først og fremst maa ønske, er det, at Bogen maatte befindes at være paalidelig og nyttig til Oplysning om den Sag, som den omhandler.
 
Christiania den 11te Juli 1873.
 
Ærbødigst
I. Aasen  
 
-
 
Merknader Reidar Djupedal:
Orig. i Universitetsbiblioteket i Uppsala, ms. nr. G 267 d., omframt serskild kladd.
 
- I brev dagsett Visby 30. juli 1873, takkar C. S. for brev og ordbok, og han minnest at dei råkast i Oslo i 1853 «hos den oförgätlige Riksarchivarien Lange och eljest». NO tinga han i 1871, då verket tok til å koma. Det er leitt som I. Aa. seier, at «icke sådana Arbeten som Edert skall kunna påräkna en ordentlig anmälan af sakkunnig person, hvilket det i så hög grad skulle förtjena». Men dei sakkunnige er ikkje mange, og dei er dessutan ofte hindra av mange gjeremål. Sjølv er han dessutan sjuk.
 
- «Dessutom är det ingen lätt sak att på ett värdigt sätt anmäla ett så innehållsrikt och gediget arbete, som Eder Ordbok; sådant är icke gjordt i brådkastet. Men ett total-omdöme i ett par ord kan man nog afgiva; och min tanke om Edra bägge hufvudverk, Grammatikan och Ordboken, den är, att de, kort och godt, äro i sitt slag det bästa som finnes skrifvit på Norrönt språk. Det är mig det största nöje att sitta och läsa hit och dit länga stycken deruti. Det är riktigt forvänande, att en så rik skatt af forna ord och talesätt ännu kan lefva i det nuvarande Norge! Likväl tror jag ej, att man kan draga allt för säkra slutledningar af detta förhållande når det gäller enskilda ords tillvaro, med afseende på hemorten för vissa fornskrifter. Som, t. ex., når Eder store P. A. Munch ville hemta bevis för Rígsmáls Norskhet deruti, att några deri förekommande ord ännu lefde i Norge, men ej i Sverige; t. ex. kinga f., bröstsmycke, hvilket ord lefver genom hela vårt Svenska Norrland, och det i betydelsen af: brostspänne, men äfven af en hopvriden metaltråd i allmänhet, t. ex. en slik, som sättes i trynet på bökande svin, deraf: king' (för kinga) v a., sätta kinga på, ringa, och således nästan liktydigt med Norsk, kjeng [e]l. king m., och kjenga, kinga, v a. Till jämnförelse från Svenskt håll kunde nämnas det Vesternorrländska el. Ångermanländska ordet masm, skrin att hafva sy-saker uti (jfr. Unanders disput.), hvilket utan tvifvel är samma ord, som det blott en enda gång i hela det Norröna «bokriket» förekommande fornordet mösmar f pl. (hvilket, märkeligt nog, är bland de få ord, som Egilsson glömt att upptaga i sitt berömda Lexicon).»
 
- Carl Fredrik Säve (1812-1876), professor i nordisk språk i Uppsala, gjorde i 1853 ei ferd i Noreg (jfr. A. Jakobsen: «Carl Säves reise i Norge», i «Nordisk tidskrift» 1956, s. 22-37), og skreiv opp ord frå Gudbrandsdalen som I. Aa. fekk hjå han.
 
- ene Bog efter den anden] sjå Lista nr. 230, 333, 38, 84, 335, 339 og 340.
 

Frå Ivar Aasen: Brev og dagbøker.Ved Reidar Djupedal. Band II. Oslo, Samlaget 1958. Merknadene til Djupedal er publiserte med løyve frå familien. Elektronisk utgåve ved Dokumentasjonsprosjektet, UiO 1998 / Nynorsk kultursentrum 2009